Här kommer några bilder jag lyckades ta under picknicken vi for på i söndags som hölls i Grubbensringen i Stockholm. Trots att det alltid är väldigt trevligt att träffa våra föreningsvänner så hade jag en väldigt dålig dag i förrgår. Verkligen den sämsta jag haft på länge. Jag vaknade upp med kraftig ångest och hjärtklappning som jag inte visste vart den kom ifrån - Nu i efterhand så förstår jag att det troligtvis var pga stor utflykt, den största på många månader iom mina förhinder. Jag har i stort sett varit fast i lägenheten sedan höften blev dålig (utöver Robbies lättare promenader). Trots att jag verkligen sett fram emot det så kändes det hela jobbigt. Jag kände stor oro och stressade upp mig utan att det fanns någon som helst anledning till det - Jag hade förberett allt med packning och biljetter och gick upp i väldigt god tid. Kanske för god tid. Jag började oroa mig för orimliga saker, som "Hur ska jag hitta?", "Tänk om jag går vilse och inte hittar hem?", "Tänk om någon säger att mitt busskort är ogiltligt?", "Tänk om Robbie beter sig jätteilla för han är ovan" och till och med saker som "Tänk om jag kollapsar mitt på gatan och alla bara går förbi?". Som sagt. Väldigt. Konstiga. Saker. Saker som aldrig hänt innan men självklart enligt hjärnan skulle inträffa just DEN dagen.
Allt gick som smort. Jag kom på min buss, jag hann med mitt tåg, jag träffade Toni på Stockholm central, jag blev bjuden på kaffe, vi lyckades ta oss till rätt ställe där picknicken var och Matilda anslöt sig till vår grupp. Sånt som hade varit super sweet och jättetrevligt om det här hade varit en vanlig dag. Men jag var på bristningsgränsen. Hela tiden. Hjärtat rusade och hjärnan gick på autopilot, jag var som inne i en dimma. Vad tusan var det som hände? Tack och lov så skötte sig Robbie väldigt bra, jag kan med gott samvete säga att jag känner mig stolt över hans prestation trots att situationen var väldigt stressande. Värre var det med mig. Jag mådde hemskt, och det gick inte över. Efter träffen gick Toni, Rob och jag och åt middag på restaurang. Vi satt på en jättemysig och pittoresk uteservering på en lugn gata och åt hinkvis med sushi i godan ro. Ändå gick jag nästan i taket av all stimulans. Jag kunde inte slappna av. Kunde inte sluta darra. Darra! Jag förstår det inte. Jag har aldrig varit så här ängslig innan, för verkligen ingenting! Livet är minsann inte alltid en dans på rosor. Jag tror allt att Robbie får ta med sig sin hispiga matte ut på stan för lite miljöträning... För det här går inte ann. Hjärnan spelar en verkligen ett spratt ibland. Nu ska jag börja jobba på att gå från skakig eremit till världsvan CoolQueen.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
HALLÅ DÄR!Och varmt välkomna ska ni vara till vårt enkla krypin! Här kommer ni kunna följa min och Robbies vardag i bild och text med möjlighet till att få en inblick i hur våra dagar ser ut som ett reko servicehundteam.
Sugen på bättre snabbinfo? För en mer utförlig och målande bild av oss, nosa reda på fliken "Om oss"! KONTAKTARKIV
November 2016
KATEGORIERSPONSORER |