Hej kära läsare!
0 Kommentarer
Som rubriken lyder! I slutet av detta inlägg har jag även samlat några informativa bilder som kortfattat och simpelt beskriver "Do's and don'ts" i bild och text till dig som råkar stöta på en arbetande hund som är i tjänst. Let's begin 'Service dog manners 101'.
Servicehunden i samhället. Hunden som jobbar. Hunden som räddar. Detta fenomen har fram tills nu inte varit särskilt vanligt att stöta på vid vistelse på allmän plats, men det blir allt vanligare. Det kan väcka många frågor och funderingar när det skymtas en hund i tjänstetäcke och många slås av en extrem nyfikenhet - Och visst är det nyttig information att veta vad som gäller i en sådan situation. Vad gör hunden egentligen och vad betyder det att hunden bär täcke, annat än det som går att läsa på det? Svaren kan variera beroende på ekipage men är i grund och botten precis det samma, och jag vet med säkerhet att google har svaret - Hunden jobbar. Därför räcker svaret jag brukar ge personer som frågar, att "Min hund jobbar och är en så kallad servicehund - Googla det!" Det är jättesmidigt, för där finns all info som behövs för att fördjupa sig ytterligare i ämnet utan att behöva ställa personliga följdfrågor. Det är okej att vara nyfiken, verkligen jätteokej, men det är inte okej att gå över gränsen vad gäller personlig space och information. Med detta menar jag att en i högsta grad bör undvika att komma med frågor och påståenden som;
Nu till påståendena: Säg inte såna saker, säg aldrig såna saker. Alla funktionsnedsättningar är inte synbara. Mitt behov av servicehund är inget jag själv valt, jag lovar att jag mycket hellre hade velat vara funktionell nog för att utföra ärenden utan honom. Att säga såna saker är som att förminska mina problem, när det jag önskar mest är att få vara "normal". Det är otrevligt och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag hör såna här påståenden. Jag menar absolut inte att det är fel att vara nyfiken - Det är snarare mycket bra att ordet om våra fyrfotade medhjälpare sprids! Jag ber bara om förståelse och visad hänsyn, då dagsformen påverkar vad för slags svar jag ger. Vanligtvis så älskar jag att informera andra och berätta om olika sorters tjänstehundar och deras funktioner, det är ju ett så himla intressant ämne! Men jag är inte alltid redo att svara på en massa frågor (som jag troligtvis redan fått ca 10 gånger av tidigare förbipasserande) när jag är ute för att uträtta mina ärenden med mitt hjälpmedel som stöd. Ibland vill jag helst vara osynlig och få allt gjort utan större energiförlust. Med detta sagt så hoppas jag att inlägget kommer till nytta! Det var jobbigt att skriva men jäkligt välbehövligt, både för mig själv och förhoppningsvis för andra. För som sagt, hur en bör bete sig kring en tjänstehund är absolut ingen självklarhet för en ovan betraktare - Dock kan det vara livsavgörande för hundföraren om det vill sig väldigt illa. Hunden som jobbar kan vara en larmhund som måste fokusera på sin förare för att i sin tur kunna larma denne när faran är framme - Om ekipaget då blir distraherat så kan mycket stå på spel. Servicehunden finns där av en anledning. I mitt fall äventyras bara mitt humör då jag inte lider av något akut tillstånd som Robbie måste vara snabb med att larma på (dock kan det vara minst lika tröttsamt att jämt få höra samma frågor och påståenden om och om igen från främlingar för den sakens skull), men i andra fall kan det faktiskt få förödande konsekvenser. Så med vänligaste vädjan, håll detta i åtanke så alla kan få goda förutsättningar för att förbli goa, glada och vid bättre hälsa! ... Några dagar för sent. Men en måste ju lida för konsten, och den är ju lite som pengar är - tid. Här kommer bilder från kalaset! Vi åkte till Gamla Uppsala för att fira traditionell svensk midsommar (två islänningar i gänget). Tyvärr missade vi både dansen och alla workshops som de hade där (icke-morgonmänniskor som vi alla är...), men inget gjorde det! Vi hade en jättetrevlig midsommarpicknick med alla typiskt svenska inslag en kan önska i en härligt lantlig miljö - Och Robbie träffade två nya kompisar. "Lika barn leka bäst", eller var det "En blir som en umgås"? Här kommer några bilder jag lyckades ta under picknicken vi for på i söndags som hölls i Grubbensringen i Stockholm. Trots att det alltid är väldigt trevligt att träffa våra föreningsvänner så hade jag en väldigt dålig dag i förrgår. Verkligen den sämsta jag haft på länge. Jag vaknade upp med kraftig ångest och hjärtklappning som jag inte visste vart den kom ifrån - Nu i efterhand så förstår jag att det troligtvis var pga stor utflykt, den största på många månader iom mina förhinder. Jag har i stort sett varit fast i lägenheten sedan höften blev dålig (utöver Robbies lättare promenader). Trots att jag verkligen sett fram emot det så kändes det hela jobbigt. Jag kände stor oro och stressade upp mig utan att det fanns någon som helst anledning till det - Jag hade förberett allt med packning och biljetter och gick upp i väldigt god tid. Kanske för god tid. Jag började oroa mig för orimliga saker, som "Hur ska jag hitta?", "Tänk om jag går vilse och inte hittar hem?", "Tänk om någon säger att mitt busskort är ogiltligt?", "Tänk om Robbie beter sig jätteilla för han är ovan" och till och med saker som "Tänk om jag kollapsar mitt på gatan och alla bara går förbi?". Som sagt. Väldigt. Konstiga. Saker. Saker som aldrig hänt innan men självklart enligt hjärnan skulle inträffa just DEN dagen.
Allt gick som smort. Jag kom på min buss, jag hann med mitt tåg, jag träffade Toni på Stockholm central, jag blev bjuden på kaffe, vi lyckades ta oss till rätt ställe där picknicken var och Matilda anslöt sig till vår grupp. Sånt som hade varit super sweet och jättetrevligt om det här hade varit en vanlig dag. Men jag var på bristningsgränsen. Hela tiden. Hjärtat rusade och hjärnan gick på autopilot, jag var som inne i en dimma. Vad tusan var det som hände? Tack och lov så skötte sig Robbie väldigt bra, jag kan med gott samvete säga att jag känner mig stolt över hans prestation trots att situationen var väldigt stressande. Värre var det med mig. Jag mådde hemskt, och det gick inte över. Efter träffen gick Toni, Rob och jag och åt middag på restaurang. Vi satt på en jättemysig och pittoresk uteservering på en lugn gata och åt hinkvis med sushi i godan ro. Ändå gick jag nästan i taket av all stimulans. Jag kunde inte slappna av. Kunde inte sluta darra. Darra! Jag förstår det inte. Jag har aldrig varit så här ängslig innan, för verkligen ingenting! Livet är minsann inte alltid en dans på rosor. Jag tror allt att Robbie får ta med sig sin hispiga matte ut på stan för lite miljöträning... För det här går inte ann. Hjärnan spelar en verkligen ett spratt ibland. Nu ska jag börja jobba på att gå från skakig eremit till världsvan CoolQueen. Full rulle, hela tiden full rulle! Jag har under bara fjorton dagar tagit blodprover vid fyra olika tillfällen (massvis med rör per gång faktiskt!!) och besökt VC/sjukhus hela åtta (!) gånger. En skelettröntgen hanns med också. Nu jäklar händer det grejer!
Igår träffade jag min nya sjukgymnast, och wow vad bra han är! Jag kan inte med ord beskriva vilken skillnad det är mellan min nya och min gamla sjukgymnast. Den här gången fick jag verkligen klara och tydliga instruktioner om vad jag kan göra, och dessutom ett litet träningsschema som jag ska följa. Längre fram hoppas jag på att kunna börja cykla och simma. Bra besök, bra besök! Idag fick jag (ÄNTLIGEN!) träffa min reumatolog. Helt otrolig person det med. Han tog allt jag sa på allvar och lyssnade noga. Jag fick en remiss dit pga min höft, men blev ändå undersökt för mina övriga problem (diverse leder samt ryggen). Jag fick till och med mina handleder ultraljudade, liksom hallå schysst läkare?! Proverna som jag tagit i förförrgår kom tillbaka med normala resultat - förutom min snabbsänka då, som alltid är något högre än normalt (= påvisar en infektion i kroppen). Vi får se vad de kommer fram till. Två nya blodprover togs idag, ett för borrelia och ett för någon särskild gen de ska kolla efter om jag har (den utökar tydligen risken för ledproblematik). Spännande spännande. Jag har även fått remiss till magnetröntgen - Hurra! Så det går framåt, det gör det verkligen. Äntligen kanske jag får reda på vad som är på tok. Men herremamma, vilken vecka! Kroppen och knoppen är helt slut av alla långa läkarbesök och provtagningar. Men den är inte slut än. På söndag ska jag och Robbie åka till Stockholm för att gå på en picknick/träff för alla i vår förening som har tjänstehund. Jag hoppas på att kroppen orkar hålla ihop tills dess, för jag ser verkligen fram emot att få komma ut på lite roligt. Apropå Robbie, han var skön och stoppade en panikattack igår. Han larmade på min häftiga andning. Cool beans bro. När han inte fick någon respons så började han slicka mig i ansiktet. Hela. Ansiktet. Det har han inte gjort förut (för pussar är rätt äckliga osv), så jag kunde ju inte låta bli att brista ut i total skrattattack. Ni må ana hur förvirrad min stackars hjärna blev, det blev liksom en totalomvändning i känslostormen. Hundjäkel. Han hittar alltid nåt sätt. Bada bada bada! Här kommer lite bilder från gårdagens utflykt - Det blev inte sådär supermånga bilder då jag 1. glömde bort att fota pga för road av vattenlek och 2. är väldigt ringrostig. Nedan följer bilder som ändå blev helt ok! Hundstranden, som bara är någon månad gammal, är belägen i Sunnersta - En del av Uppsala som jag inte visste fanns. Det är liksom bara Så Vackert där ute! Men åter till hundstranden. Den var väldigt trevlig. Den hade bra med space, var inhägnad och vattnet var långgrunt. Det enda jag saknade var en brygga som nådde ut till lite djupare vatten så Robbie kunde fått simma mer, fast det det kanske inte är topprio för gemene hundägare om en ska se till hundstrandens funktion och ändamål - Att agera hundrastgård med möjlighet till bad.
Vanligtvis ogillar jag hundrastgårdar. Hundar vi stött på i hundrastgårdar är ofta stressade, osäkra och obekväma. Det blir så jobbigt spänd stämning. Därför nöjer jag mig oftast med att låta Robbie umgås med sina kompisar vars ägare jag känner. Men ( ! ) den här gången gick det väldigt bra! Alla hundarna som kom var trevliga och de läste alla av varandra så väl - Kul att se! Tråkigt nog blev det bara bilder på Robbie den här gången, tiden går la änna för fort när det är kuligt! Hit vill jag (och inte minst ROBBIE) absolut åka igen. Om en ändå hade biiiil, aaaaooo... Efter badet bidde det djuraffär. Renben införskaffades, vilket var jättejättejättegott efter lek och bad. Hungervargen åt upp hela benet förutom några bitar benpipa. SLURP! Nu har det hänt! Ett under har skett! Jag har dammat av min goda gamla följeslagare som stått orörd i flera år! PRAISE THE LORD! Här ska snapas! En vettig blogg kräver ju liksom vettiga bilder. Det bara äää så. I morgon ska vi åka och bada med Fanny och lille Ärtpert (okej, han heter faktiskt Arthur) om vi får tillgång till bil. Riktigt mysigt! Vi passade lille ärtan under en period nu i våras, och jag blev faktiskt väldigt förvånad och positivt överraskad över vilket band som växte fram mellan R och prinsen på ärten. Valpar är ju liksom... Valpar. Men icke! Robbie fann en ny liten bror. Hur gulligt som helt. Bjussar på lite Robbie-Arthur-bilder! Nämen hallå där hundkexen små, här har jag smulat ett tag. Long time, no actual see really! Jag, Invalido Johannikus, har insett mina begränsningar vad gäller vardagsnöjsamheter och har nu kommit fram till en ypperligt bra lösning - Bloggande. Men, där en nystart tar form behöver ju det som är historia ta vid för att liksom skapa en schysst bild. Det ska ni få nu (jäääääää grattisgrattisgrattis)! Vi börjar med mitt mående. Jag har under en längre tid mått väldigt dåligt på grund av min högra höft. Det kom i slutet av februari, lugnade ned sig efter ca två månader och är nu åter igen tillbaka, värre än någonsin (jag trodde inte ens att det var möjligt). Ingen vet vad som är fel, men vad jag vet är att vissa dagar gör det verkligen så ont att jag skulle vilja få slut på lidandet drastiskt. Det har alltså varit så illa att jag behövt åka in med ambulans för att jag varken kan sitta, ligga eller gå. Enbart - men knappt - stå. Vilket leder till en otrolig påfrestning och utmattning i mina övriga muskler och leder som måste spänna och anpassa sig för att inte belasta högersidan. Fast ibland hugger högersidan till ändå, bara för att. Det är som att höften/benet låser sig. Jag kommer inte framåt/bakåt/någonstans alls, för då känns det som att något kommer att brista totalt. Direkt genom-gå-sönder. Jag kan beskriva känslan som knivar som hugger rakt in i höften, med en smärta som strålar ut längs hela låret till framsidan av benet. Det känns som att benet ska gå av. Det känns som att jag vill att benet ska gå av, av och bort med skiten, bara så jag får slippa denna outhärdliga smärta. Det känns som att något är felmonterat där inne, vid minsta belastning så kan jag inte röra mig. Därför blir det svårt att sitta "på rätt sätt". Jag får knappt sova om nätterna då det gör ont så fort jag rör mig. Jag har varit till Akademiska sjukhuset och otalet vårdcentraler för att få hjälp, åtminstone för NU, något för smärtan snälla snälla. Jag har, varenda gång (trots skrik, panik och gråt), blivit hemskickad med Alvedon. ALVEDON. Om jag ens fick det. Hoppet om bättring börjar sina. I morgon ska jag på ännu en skelettröntgen. Jag tog en skelettröntgen senast i mars, så what's the point känner jag lite. Är otagg på att behöva hasa mig hela vägen till Samariterhemmet. Men vem vet, de kanske hittar något den här gången. Nåja. Jag inväntar min kallelse till Reumatolog som jag tack och lov fått remiss till - Håll tummarna för mig plz!! Dåså. Tråkig mattemåendetext avklarad. Dags för lite doggie update. Robbie blev påtagligt allmänpåverkad i mitten av april och togs ur tjänst. Jag befarade att något var allvarligt fel, varpå jag började stressreducera för att utesluta hög stressnivå. Ingen lek, inga hundkompisar, ingen träning, no nothing. Jag bytte också tillbaka till Robbies vanliga foder, MUSH, som han inte hade fått käka på några veckor då jag var low on cash pga läkarbesök och ändå hade en säck hundmat till övers (som vi vunnit) ståendes hemma som jag tänkte att han kunde äta upp. Några dagar in på stressreduceringen och foderbytet så stod jag inte ut med hans vankade och stirriga/nervösa beteende mer, så jag bokade ett vetbesök illa kvickt. Väntelistan var lång när jag bokade, så vi behövde vänta ca en vecka innan vi fick komma dit. Dagarna gick och Robbie blev allt bättre, han var mer avslappnad och betedde sig mer som vanligt. Jag beslutade att vi nog bör ta oss en tur till vet ändå, för min magkänsla sa det - En vet ju aldrig. Hos den första veterinären vi var hos så led Robbie tydligen av AlltTänkbartIVärlden™. Hen tog ett snabbtest av borrelia och anaplasma som tydligen påvisade att det var positivt (hen lät mig se det, och vad jag kunde se så var det negativt), BÅDE borrelia och anaplasma påstods det. Han hade tydligen också tydligt svullna halsmandlar och helt klart toncillit (som jag kollade när vi kom hem, såg inget i halsen som såg irriterat ut eller verkade onormalt). Han hade också förhöjda levervärden, något som de remitterade till Ultuna för vidare utredning. Vi väntade på vår tid som var inbokad hos Ultuna en vecka senare, och under tiden mådde Robbie som fått massa antibiotika för AlltTänkbartIVärlden™ riktigt risigt av kuren. Jag beslutade att avsluta den då han vägrade äta, fick blod i avföringen och spydde non stop. Jag pratade med vår nya vet på Ultuna om alla diagnoser som hade ställts hit och dit på ett knappt halvtimmesbesök. Jag berättade om symptomen som han tidigare haft men inte hade längre. Enligt henom så skulle Robbie haft fler och helt andra symptom (feber, extrem trötthet, svullna lymfknutor samt stelhet och smärta bl.a) än de han tidigare påvisat om han hade lidit av anaplasma och borrelia. Hen trodde att stressreduceringen och foderbytet gjort sitt för att få honom back on track gällande hans nervösa och oavslappnade tillstånd. Hen berättade även att testet på borrelia/anaplasma kan ha påvisat ett svagt positivt resultat, som inte behövde tyda på att han var sjuk. Antagligen så har han vid något tillfälle innan han kom till mig kommit i kontakt med en smittad fästing och blivit smittad, men är alltså inte påverkad av det just nu - Hen förklarade det som att det liksom ligger latent i kroppen. Om en fästing med smitta sätter sig så behöver det inte betyda att hunden blir sjuk. Så det kändes skönt att höra. Det kändes liksom så mycket mer logiskt. Då var det utrett och avklarat. Men toncilliten då? Tydligen inga som helst problem där heller. Normala, fina, små rosa slemhinnor. Friska tonciller. Puuh. Ilska (för den förra vettens inrådan gällande antibiotikan) och extrem lättnad (då R led av 0/3 påstådda sjukdomar som krävde antibiotikakur). Men hur vad det med levervärdena då? Jo. De såg inte sådär superbra ut. De hade försämrats litet sedan den senaste gången. Jag och vet hade förhoppningar om att de dåliga levervärdena var ett resultat av det inte så högkvalitativa torrfodret han gått på. Men tänk om? Vet sa att det kunde vara exakt hur bra och exakt hur dåligt som helst, just där och just då var det svårt att se utan mer avancerade undersökningar. Oro. Extrem oro. Vi fick tid för ultraljud där de kollade hans innanmäte. Allt såg till min stora lättnad helt felfritt ut. Vi blev ombedda att komma på återbesök inom fyra veckor för mer avancerade prover. För en vecka sedan idag så var vi på just det uppföljningsbesöket. Blodprover togs, hela hans kropp fick genomgå en undersökning (muskler och leder, hjärta och lungor, ögon och öron) och toncillerna kollades till för säkerhets skull - Felfritt, allt felfritt! När veterinären ringde med svaren från blodproverna höll jag på att skita på mig. Sen grät jag. Och skrek. Jag skrek 'åh guuu' varvat med 'tack så mycket'. Om och om igen. Sen minns jag inte så mycket mer från just den sekvensen, mer än just ren och skär lättnad. Värdena var helt normala och återställda igen. RobbieDoo var frisk. Hurra! Nu i efterhand tror jag faktiskt att foderbytet bra färskfoder->dåligt torrfoder gjorde att hans levervärden levde sitt egna lilla liv ett tag. Jag misstänker även att Robbies superdåliga mage + antibiotika ruskade om levern rejält och förvärrade situationen, då han var så pass dålig så pass länge. Eller så handlade det om någon sorts förgiftning. Vem vet. Han hann bli stabil och infasad på sitt goa gamla MUSH-foder en tid innan uppföljningsbesöket, det gjorde verkligen susen och GUH SÅ SCHÖÖÖNT det känns att allt löste sig till sist. Nu är vovven äntligen hel igen. Iom Robbies fullkomliga vila under stressreduceringen så är han smått bortskämd nu. Han har ju inte behövt jobba eller tänka ett dugg! På två hela månader!! Dessa hundar va, som ska envisas med att leva i nuet, nevva lookin' back, ack ack. SemesterRobbie drar i kopplet på promenaderna, lyssnar helst inte när husse ger kommandon (dä ä ju inte hans riktiga mamma?!?) och jag själv behöver upprepa kommandon för att han testar allt annat än just det kommandot jag bett om för han är så upprymd - Tja ni vet, bortskämd och otålig snorunge, som sig bör. ;) Han har dock blivit mycket mindre av en vildhund på bara en vecka. Och lite har han fått jobba, till hans stora glädje. Jobb is fun, jobb is lajf. Han har sedan sin friskförklaring redan hunnit vara med mig på akuten, det gick verkligen hur bra som helst - Han till och med larmade innan jag fick en panikattack (sköterskan var ett stolpskott som nonchalerade min smärta och bad mig "återkomma i morgon!" utan smärtstillande eller någon som helst omtanke, och där satt jag i min lilla tårpöl och grät för att jag inte orkade med min egen kropp). Good dog. Så trots att vi har en bit kvar tillbaka så påvisar han stor vilja och framför allt stor glädje i jobbet, och det glädjer mig något enormt. |
HALLÅ DÄR!Och varmt välkomna ska ni vara till vårt enkla krypin! Här kommer ni kunna följa min och Robbies vardag i bild och text med möjlighet till att få en inblick i hur våra dagar ser ut som ett reko servicehundteam.
Sugen på bättre snabbinfo? För en mer utförlig och målande bild av oss, nosa reda på fliken "Om oss"! KONTAKTARKIV
November 2016
KATEGORIERSPONSORER |