Nämen hallå där hundkexen små, här har jag smulat ett tag. Long time, no actual see really! Jag, Invalido Johannikus, har insett mina begränsningar vad gäller vardagsnöjsamheter och har nu kommit fram till en ypperligt bra lösning - Bloggande. Men, där en nystart tar form behöver ju det som är historia ta vid för att liksom skapa en schysst bild. Det ska ni få nu (jäääääää grattisgrattisgrattis)! Vi börjar med mitt mående. Jag har under en längre tid mått väldigt dåligt på grund av min högra höft. Det kom i slutet av februari, lugnade ned sig efter ca två månader och är nu åter igen tillbaka, värre än någonsin (jag trodde inte ens att det var möjligt). Ingen vet vad som är fel, men vad jag vet är att vissa dagar gör det verkligen så ont att jag skulle vilja få slut på lidandet drastiskt. Det har alltså varit så illa att jag behövt åka in med ambulans för att jag varken kan sitta, ligga eller gå. Enbart - men knappt - stå. Vilket leder till en otrolig påfrestning och utmattning i mina övriga muskler och leder som måste spänna och anpassa sig för att inte belasta högersidan. Fast ibland hugger högersidan till ändå, bara för att. Det är som att höften/benet låser sig. Jag kommer inte framåt/bakåt/någonstans alls, för då känns det som att något kommer att brista totalt. Direkt genom-gå-sönder. Jag kan beskriva känslan som knivar som hugger rakt in i höften, med en smärta som strålar ut längs hela låret till framsidan av benet. Det känns som att benet ska gå av. Det känns som att jag vill att benet ska gå av, av och bort med skiten, bara så jag får slippa denna outhärdliga smärta. Det känns som att något är felmonterat där inne, vid minsta belastning så kan jag inte röra mig. Därför blir det svårt att sitta "på rätt sätt". Jag får knappt sova om nätterna då det gör ont så fort jag rör mig. Jag har varit till Akademiska sjukhuset och otalet vårdcentraler för att få hjälp, åtminstone för NU, något för smärtan snälla snälla. Jag har, varenda gång (trots skrik, panik och gråt), blivit hemskickad med Alvedon. ALVEDON. Om jag ens fick det. Hoppet om bättring börjar sina. I morgon ska jag på ännu en skelettröntgen. Jag tog en skelettröntgen senast i mars, så what's the point känner jag lite. Är otagg på att behöva hasa mig hela vägen till Samariterhemmet. Men vem vet, de kanske hittar något den här gången. Nåja. Jag inväntar min kallelse till Reumatolog som jag tack och lov fått remiss till - Håll tummarna för mig plz!! Dåså. Tråkig mattemåendetext avklarad. Dags för lite doggie update. Robbie blev påtagligt allmänpåverkad i mitten av april och togs ur tjänst. Jag befarade att något var allvarligt fel, varpå jag började stressreducera för att utesluta hög stressnivå. Ingen lek, inga hundkompisar, ingen träning, no nothing. Jag bytte också tillbaka till Robbies vanliga foder, MUSH, som han inte hade fått käka på några veckor då jag var low on cash pga läkarbesök och ändå hade en säck hundmat till övers (som vi vunnit) ståendes hemma som jag tänkte att han kunde äta upp. Några dagar in på stressreduceringen och foderbytet så stod jag inte ut med hans vankade och stirriga/nervösa beteende mer, så jag bokade ett vetbesök illa kvickt. Väntelistan var lång när jag bokade, så vi behövde vänta ca en vecka innan vi fick komma dit. Dagarna gick och Robbie blev allt bättre, han var mer avslappnad och betedde sig mer som vanligt. Jag beslutade att vi nog bör ta oss en tur till vet ändå, för min magkänsla sa det - En vet ju aldrig. Hos den första veterinären vi var hos så led Robbie tydligen av AlltTänkbartIVärlden™. Hen tog ett snabbtest av borrelia och anaplasma som tydligen påvisade att det var positivt (hen lät mig se det, och vad jag kunde se så var det negativt), BÅDE borrelia och anaplasma påstods det. Han hade tydligen också tydligt svullna halsmandlar och helt klart toncillit (som jag kollade när vi kom hem, såg inget i halsen som såg irriterat ut eller verkade onormalt). Han hade också förhöjda levervärden, något som de remitterade till Ultuna för vidare utredning. Vi väntade på vår tid som var inbokad hos Ultuna en vecka senare, och under tiden mådde Robbie som fått massa antibiotika för AlltTänkbartIVärlden™ riktigt risigt av kuren. Jag beslutade att avsluta den då han vägrade äta, fick blod i avföringen och spydde non stop. Jag pratade med vår nya vet på Ultuna om alla diagnoser som hade ställts hit och dit på ett knappt halvtimmesbesök. Jag berättade om symptomen som han tidigare haft men inte hade längre. Enligt henom så skulle Robbie haft fler och helt andra symptom (feber, extrem trötthet, svullna lymfknutor samt stelhet och smärta bl.a) än de han tidigare påvisat om han hade lidit av anaplasma och borrelia. Hen trodde att stressreduceringen och foderbytet gjort sitt för att få honom back on track gällande hans nervösa och oavslappnade tillstånd. Hen berättade även att testet på borrelia/anaplasma kan ha påvisat ett svagt positivt resultat, som inte behövde tyda på att han var sjuk. Antagligen så har han vid något tillfälle innan han kom till mig kommit i kontakt med en smittad fästing och blivit smittad, men är alltså inte påverkad av det just nu - Hen förklarade det som att det liksom ligger latent i kroppen. Om en fästing med smitta sätter sig så behöver det inte betyda att hunden blir sjuk. Så det kändes skönt att höra. Det kändes liksom så mycket mer logiskt. Då var det utrett och avklarat. Men toncilliten då? Tydligen inga som helst problem där heller. Normala, fina, små rosa slemhinnor. Friska tonciller. Puuh. Ilska (för den förra vettens inrådan gällande antibiotikan) och extrem lättnad (då R led av 0/3 påstådda sjukdomar som krävde antibiotikakur). Men hur vad det med levervärdena då? Jo. De såg inte sådär superbra ut. De hade försämrats litet sedan den senaste gången. Jag och vet hade förhoppningar om att de dåliga levervärdena var ett resultat av det inte så högkvalitativa torrfodret han gått på. Men tänk om? Vet sa att det kunde vara exakt hur bra och exakt hur dåligt som helst, just där och just då var det svårt att se utan mer avancerade undersökningar. Oro. Extrem oro. Vi fick tid för ultraljud där de kollade hans innanmäte. Allt såg till min stora lättnad helt felfritt ut. Vi blev ombedda att komma på återbesök inom fyra veckor för mer avancerade prover. För en vecka sedan idag så var vi på just det uppföljningsbesöket. Blodprover togs, hela hans kropp fick genomgå en undersökning (muskler och leder, hjärta och lungor, ögon och öron) och toncillerna kollades till för säkerhets skull - Felfritt, allt felfritt! När veterinären ringde med svaren från blodproverna höll jag på att skita på mig. Sen grät jag. Och skrek. Jag skrek 'åh guuu' varvat med 'tack så mycket'. Om och om igen. Sen minns jag inte så mycket mer från just den sekvensen, mer än just ren och skär lättnad. Värdena var helt normala och återställda igen. RobbieDoo var frisk. Hurra! Nu i efterhand tror jag faktiskt att foderbytet bra färskfoder->dåligt torrfoder gjorde att hans levervärden levde sitt egna lilla liv ett tag. Jag misstänker även att Robbies superdåliga mage + antibiotika ruskade om levern rejält och förvärrade situationen, då han var så pass dålig så pass länge. Eller så handlade det om någon sorts förgiftning. Vem vet. Han hann bli stabil och infasad på sitt goa gamla MUSH-foder en tid innan uppföljningsbesöket, det gjorde verkligen susen och GUH SÅ SCHÖÖÖNT det känns att allt löste sig till sist. Nu är vovven äntligen hel igen. Iom Robbies fullkomliga vila under stressreduceringen så är han smått bortskämd nu. Han har ju inte behövt jobba eller tänka ett dugg! På två hela månader!! Dessa hundar va, som ska envisas med att leva i nuet, nevva lookin' back, ack ack. SemesterRobbie drar i kopplet på promenaderna, lyssnar helst inte när husse ger kommandon (dä ä ju inte hans riktiga mamma?!?) och jag själv behöver upprepa kommandon för att han testar allt annat än just det kommandot jag bett om för han är så upprymd - Tja ni vet, bortskämd och otålig snorunge, som sig bör. ;) Han har dock blivit mycket mindre av en vildhund på bara en vecka. Och lite har han fått jobba, till hans stora glädje. Jobb is fun, jobb is lajf. Han har sedan sin friskförklaring redan hunnit vara med mig på akuten, det gick verkligen hur bra som helst - Han till och med larmade innan jag fick en panikattack (sköterskan var ett stolpskott som nonchalerade min smärta och bad mig "återkomma i morgon!" utan smärtstillande eller någon som helst omtanke, och där satt jag i min lilla tårpöl och grät för att jag inte orkade med min egen kropp). Good dog. Så trots att vi har en bit kvar tillbaka så påvisar han stor vilja och framför allt stor glädje i jobbet, och det glädjer mig något enormt.
2 Kommentarer
8/6/2016 10:56:58
Välkmmen tillbaka till bloggeriet. Jag är en ny följare med mycke intresse för just servicehund och medicinskt. Själv har ja oxå smärta i kroppen som ingen vet vad det beror på utan skyller på min sköldkörtel, drömmen är att träna och ha min egen servicehund som kan hjälpa mig i vardagen med mina psykiska sjukdomar men det finns ingen som kan träna det i Sverige tyvärr.
Svara
Hej, så roligt att du vill följa oss! Har du kollat upp och testat dig på vårdcentralen? Jag har själv blivit utredd för misstänkta problem med sköldkörteln (som ofta liknar fibrosymptomen), men jag hade helt normala värden varpå det blev uteslutet. Min utredning innefattade många olika tester och prover, främst testade de mig via blodprov.
Svara
Lämna ett svar. |
HALLÅ DÄR!Och varmt välkomna ska ni vara till vårt enkla krypin! Här kommer ni kunna följa min och Robbies vardag i bild och text med möjlighet till att få en inblick i hur våra dagar ser ut som ett reko servicehundteam.
Sugen på bättre snabbinfo? För en mer utförlig och målande bild av oss, nosa reda på fliken "Om oss"! KONTAKTARKIV
November 2016
KATEGORIERSPONSORER |