Full rulle, hela tiden full rulle! Jag har under bara fjorton dagar tagit blodprover vid fyra olika tillfällen (massvis med rör per gång faktiskt!!) och besökt VC/sjukhus hela åtta (!) gånger. En skelettröntgen hanns med också. Nu jäklar händer det grejer!
Igår träffade jag min nya sjukgymnast, och wow vad bra han är! Jag kan inte med ord beskriva vilken skillnad det är mellan min nya och min gamla sjukgymnast. Den här gången fick jag verkligen klara och tydliga instruktioner om vad jag kan göra, och dessutom ett litet träningsschema som jag ska följa. Längre fram hoppas jag på att kunna börja cykla och simma. Bra besök, bra besök! Idag fick jag (ÄNTLIGEN!) träffa min reumatolog. Helt otrolig person det med. Han tog allt jag sa på allvar och lyssnade noga. Jag fick en remiss dit pga min höft, men blev ändå undersökt för mina övriga problem (diverse leder samt ryggen). Jag fick till och med mina handleder ultraljudade, liksom hallå schysst läkare?! Proverna som jag tagit i förförrgår kom tillbaka med normala resultat - förutom min snabbsänka då, som alltid är något högre än normalt (= påvisar en infektion i kroppen). Vi får se vad de kommer fram till. Två nya blodprover togs idag, ett för borrelia och ett för någon särskild gen de ska kolla efter om jag har (den utökar tydligen risken för ledproblematik). Spännande spännande. Jag har även fått remiss till magnetröntgen - Hurra! Så det går framåt, det gör det verkligen. Äntligen kanske jag får reda på vad som är på tok. Men herremamma, vilken vecka! Kroppen och knoppen är helt slut av alla långa läkarbesök och provtagningar. Men den är inte slut än. På söndag ska jag och Robbie åka till Stockholm för att gå på en picknick/träff för alla i vår förening som har tjänstehund. Jag hoppas på att kroppen orkar hålla ihop tills dess, för jag ser verkligen fram emot att få komma ut på lite roligt. Apropå Robbie, han var skön och stoppade en panikattack igår. Han larmade på min häftiga andning. Cool beans bro. När han inte fick någon respons så började han slicka mig i ansiktet. Hela. Ansiktet. Det har han inte gjort förut (för pussar är rätt äckliga osv), så jag kunde ju inte låta bli att brista ut i total skrattattack. Ni må ana hur förvirrad min stackars hjärna blev, det blev liksom en totalomvändning i känslostormen. Hundjäkel. Han hittar alltid nåt sätt.
1 Kommentar
|
HALLÅ DÄR!Och varmt välkomna ska ni vara till vårt enkla krypin! Här kommer ni kunna följa min och Robbies vardag i bild och text med möjlighet till att få en inblick i hur våra dagar ser ut som ett reko servicehundteam.
Sugen på bättre snabbinfo? För en mer utförlig och målande bild av oss, nosa reda på fliken "Om oss"! KONTAKTARKIV
November 2016
KATEGORIERSPONSORER |